the line
Ibland ser jag det klart och tydligt varför saker och ting blev som de blev förr, under tiden man längtar tillbaka till. Även jag längtar, men inte efter just det. Jag längtar efter hur lätt allt var, hur det alltid fanns någon där. Jag saknar tiden ett samtal kunde få en att flytta ett tag när man inte längre orkade. Hur man bara kunde gå iväg, och komma tillbaka och ha skakat av sig allt. Jag vill ha tillbaka min kondition, då jag kunde springa i flera timmar och på så sätt få ur mig allt det jag inte ville känna.
Nu vill jag annat, jag vill ha tillbaka förmågan, jag vill ha någonstans eget att bo, där jag faktiskt kan få tid att klara upp saker, jag vill vara yngst, slippa få ta skiten för vad de små gör. Jag vill inte heller konstant vara skadad, alltid ha huvudvärk, alltid gå runt med rädslan för att bli sjuk. Jag vill kunna se mig själv i spegeln, jag vill kunna leva det liv jag en gång levde.
Jag vill inte vara personen om skriver dessa inlägg, jag vill varad en som aldrig skulle tänka i dessa banorna, och iblnd funderar jag på att bli den personen folk förväntar sig att jag är, den personen som alltid är glad, hon som alltid skrattar, flummar runt och hittar på så sjukt barnsliga saker. Det är den delen av mig jag vill vara, hon som skakar av sig allt, hon som bara tar åt sig av det bra, estetikern som vi skulle säga i filosofin, henne skulle jag vilja vara. Bara vara och vänta på det fantastiska. Men etikern vill inte släppa taget, allt ska analyseras in i minsta detalj, allt ska alltid vara som det ska. Och det ska vridas och vändas till det inte längre finns någonting kvar.
Jag ska inte säga att det inte är bättre nu än då, då var det ett rent helvete och det var mycket nära flera gånger, mycket. Men jag är trött på att alltid gå i den zonen, att ibland komma väldigt nära gränsen, ibland för nära. Men kanske är det så at tman måste kunna uppleva detta för att kunna uppleva andra sidan av det, fullkomligheten, då allt känns att det är precis som det ska vara. Utan tankar, utan någonting. Och jag vet att jag känt så, det senaste faktiskt. Det är bara det att ibland kommer allt över en, med en liten, liten, liten grej. Det är då sådanna här inlägg bildas, det är väl ungefär då man inte förstår hur man kan bära på det hela. Men det kan man, det är ju inte så att man konstant tänker på det, framför allt är det väl de nätter man inte kan sova. Det är då det kommer över en.
Lucky for me, jag har min terapi, detta, och dansen. För nu är det ruschhour, jag ska dansa salsa snart! Sen blr det balett om min kära mensvärk vill sluta, annars tar jag mig nog hem till Ingrid, sistnämnda blir det nog.
Peace out!
Nu vill jag annat, jag vill ha tillbaka förmågan, jag vill ha någonstans eget att bo, där jag faktiskt kan få tid att klara upp saker, jag vill vara yngst, slippa få ta skiten för vad de små gör. Jag vill inte heller konstant vara skadad, alltid ha huvudvärk, alltid gå runt med rädslan för att bli sjuk. Jag vill kunna se mig själv i spegeln, jag vill kunna leva det liv jag en gång levde.
Jag vill inte vara personen om skriver dessa inlägg, jag vill varad en som aldrig skulle tänka i dessa banorna, och iblnd funderar jag på att bli den personen folk förväntar sig att jag är, den personen som alltid är glad, hon som alltid skrattar, flummar runt och hittar på så sjukt barnsliga saker. Det är den delen av mig jag vill vara, hon som skakar av sig allt, hon som bara tar åt sig av det bra, estetikern som vi skulle säga i filosofin, henne skulle jag vilja vara. Bara vara och vänta på det fantastiska. Men etikern vill inte släppa taget, allt ska analyseras in i minsta detalj, allt ska alltid vara som det ska. Och det ska vridas och vändas till det inte längre finns någonting kvar.
Jag ska inte säga att det inte är bättre nu än då, då var det ett rent helvete och det var mycket nära flera gånger, mycket. Men jag är trött på att alltid gå i den zonen, att ibland komma väldigt nära gränsen, ibland för nära. Men kanske är det så at tman måste kunna uppleva detta för att kunna uppleva andra sidan av det, fullkomligheten, då allt känns att det är precis som det ska vara. Utan tankar, utan någonting. Och jag vet att jag känt så, det senaste faktiskt. Det är bara det att ibland kommer allt över en, med en liten, liten, liten grej. Det är då sådanna här inlägg bildas, det är väl ungefär då man inte förstår hur man kan bära på det hela. Men det kan man, det är ju inte så att man konstant tänker på det, framför allt är det väl de nätter man inte kan sova. Det är då det kommer över en.
Lucky for me, jag har min terapi, detta, och dansen. För nu är det ruschhour, jag ska dansa salsa snart! Sen blr det balett om min kära mensvärk vill sluta, annars tar jag mig nog hem till Ingrid, sistnämnda blir det nog.
Peace out!
Kommentarer
Trackback
