Förlåt.
Det handlar så lite om det nästan alla tror det handlar om. Jag bryter sällan ihop över vad ni tror jag gör. Som när jag och Rebecka satt och pratade, inte grät jag för att jag saknade att aldrig veta, att alltid få göra som jag ville. Jag gråter för att det blivit som det blev, att jag förstör. Det är sant, hade det inte varit för mig så hade det aldrig slutat såhär.
Hade jag varit starkare hade jag slängt tabletterna den dagen i somras då jag vaknade och inte kunde andas, hade jag varit starkare hade jag inte flytt. Då hade jag inte tyckt att min normalvikt var 40 kg, då hade jag kanske aldrig hamnat här om och om igen. För det gör ont, väldigt ont. Men jag får leva med det, jag vill inte bli frisk för jag vill inte gå upp igen. Jag vill inte bli frisk för då måste jag ta tag i det riktiga, faktumet att jag inte kan vara den personen jag en gång var.
Naiv, tro på kärlek, se sex som någonting fint, kunna glädjas när någonting smakar gott, kunna glädjas åt småsaker, kunna släppa vissa saker. Nu slår jag hellre sönder allt, innan det betyder för mycket, jag är hellre den som sårar än den som blir sårad. Jag kan säga vad som helst till vem som helst nu mera, allt för att kasta dem ifrån mig.
Jag behöver lämna allting bakom mig, börja om på nytt. Kanske var det därför enkelbiljetten till Västindien lät så lockande, att om vi hade gjort slag i saken, vilket vi aldrig hade, så hade jag åkt. Men nu får jag nog ta den själv, för vi är inte dem vi var då. Det har jag sett till, Förlåt!
Mycket ursäkter här ser jag, komiskt är att det slutar med att jag riktar det till personen som inte skall riktas till. Men det hela är en förklaring på mitt sätt, ologisk och jättekonstig, till alla. Framförallt vissa, men jag tror jag vill rikta det till alla som blivit inblandade i mitt. Förlåt, jag ska hålla er utanför.
Hade jag varit starkare hade jag slängt tabletterna den dagen i somras då jag vaknade och inte kunde andas, hade jag varit starkare hade jag inte flytt. Då hade jag inte tyckt att min normalvikt var 40 kg, då hade jag kanske aldrig hamnat här om och om igen. För det gör ont, väldigt ont. Men jag får leva med det, jag vill inte bli frisk för jag vill inte gå upp igen. Jag vill inte bli frisk för då måste jag ta tag i det riktiga, faktumet att jag inte kan vara den personen jag en gång var.
Naiv, tro på kärlek, se sex som någonting fint, kunna glädjas när någonting smakar gott, kunna glädjas åt småsaker, kunna släppa vissa saker. Nu slår jag hellre sönder allt, innan det betyder för mycket, jag är hellre den som sårar än den som blir sårad. Jag kan säga vad som helst till vem som helst nu mera, allt för att kasta dem ifrån mig.
Jag behöver lämna allting bakom mig, börja om på nytt. Kanske var det därför enkelbiljetten till Västindien lät så lockande, att om vi hade gjort slag i saken, vilket vi aldrig hade, så hade jag åkt. Men nu får jag nog ta den själv, för vi är inte dem vi var då. Det har jag sett till, Förlåt!
Mycket ursäkter här ser jag, komiskt är att det slutar med att jag riktar det till personen som inte skall riktas till. Men det hela är en förklaring på mitt sätt, ologisk och jättekonstig, till alla. Framförallt vissa, men jag tror jag vill rikta det till alla som blivit inblandade i mitt. Förlåt, jag ska hålla er utanför.
Kommentarer
Postat av: malin
söta rara sara, du är så fin.
behöver du nåt, så är det bara att säga till. jag gillar dig gullet, du är härlig!
POK
Postat av: Lovisa
Det kanske låter sjukt men jag älskar såna här djupa inlägg. Jag har inte en blekaste aning vad det handlar om eller lite. Men vill bara att du ska veta att jag lyssnar om du vill prata. Ibland kan det vara skönt att prata med någon som knappt känner en ;) Jag älskar att möta personer som filofiserar som mig. Jag tänker för mycket. Jag är långt ifrån alla andra. Jag kämpar med min vikt med och mot ångest. Jag lever med en sjukdom som jag knappt pratat om på bloggen och som är lite för privat. Men tro mig gullet. Du är inte ensam och hoppas du mår bättre :) Massa stora kramar till dig!
Trackback
