Sara Johansson

Efter ett tag blir man väldigt bra på att spela, man går in i en roll och tillslut har man glömt vem man från början var. Man visar bara den delen man själv vill ska synas och man lär sig göra det tillräckligt bra. Men de gångerna det sårar på riktigt syns det. Jag vet att det syns i mina ögon, därför tittar jag alltid bort och döljer det med ett leende. Det gör ont i mig att du aldrig kommer att förstå. Det gör ont i mig att du inte vill försöka ens när jag försöker förklara för dig. Varje gång du drar upp det gör det ont i mig.

Egentligen är det väl bäst att inte skriva någonting, ifall att. Men jag orkar inte. Efter ett tag orkar man inte mer, jag tror på dig. Jag vill inget annat än att vara med dig. Men jag har glömt hur man visar sådant, jag har nästan glömt av hur det känns. Ändå vet jag att det är det som gör att jag har så ont. Jag tror jag tycker om dig så mycket att det gör ont.

Förstår du då varför jag är klyven? Varför jag blir så som jag blir, när det gör ont redan innan, och så blir någonting fel. Det är därför jag kallar mig ickerökare, men i perioder ger mig an allt för mycket cancer, för att det läker hjärtat på mig, om än bara för en stund. Men vad gör det när allt jag vill är att du ska förstå att jag gör allt, men känslorna bråkar med mig och snart stänger jag av. Och då vet jag inte om det kommer tillbaka igen.

Typ New York hade suttit fint.

Såhär såg jag ut igår när jag kom hem.

Dagen som skulle vigas åt pluggande och packande blev sängliggandes, men det var värt det. Det fick min himmel att klarna upp, och det har varit viktigare än någonting annat. Hade jag gjort det jag skulle hade jag vart mer nere i skiten än någonsin. Vissa uppenbarelser gav mig den insikten. Men nu är det bra igen, så ikväll kommer sminkningen bli perfekt. Får packa imorgon helt enkelt. Lika bra det, då vetjag vad som ska tas med.

Nu har jag suttit och skrivit, raderat, skrivit om och tagit bort. Det är inte lönt. Det gör ingen förändring i det stora hela. Jag sitter fortfarande här och känner som om det vore igår. Trots att det gått en månad. Kan det varit för att jag inte längre såg det som en lek? Kan det varit för att allt jag kände för en gångs skull var äkta? Att spekulera är onödigt, jag får ingenting ut av det. Jag försöker hålla kontakten, som du sade dig vilja. Men det känns mer och mer lönlöst för varje dag som går. Det är lika bra att ge upp, jag kommer bara bli besviken i omgångar igen.

klipp, klipp.

Det finns de man trodde man såg en framtid hos, de som i slutändan kallat en hora några gånger för mycket, de som man aldrig trodde skulle kunna använda det ordet. De som sagt oförlåtliga saker och som förtjänar en långsam och plågsam död. Det är dem man tillslut stänger ute för alltid, som man antagligen kommer ha ihjäl om man träffar dem. De som kan få en att gråta över saker de sagt för veckor, månader, år sedan men som tappat samvetet, medkänslan att bry sig.

Sen finns det de som fick en att må bra tills man tvivlade, då de sa att de älskar en fast man själv får arbeta ett heltidsarbete med att få träffa dem. De man litar på så väl att man kan bli förbannad på, att man kan skrika åt. Att man kan bråka med, för att man litar på att de finns där. Men som vid den tidpunkten man insett att man verkligen inte kan vara utan dem bryter löftet, vid den tidpunkten då man är som mest sårbar. De som lovar vänskap, de som säger att man ska ses, att man ska prata. De som påstår att de vill umgås, men som ändå aldrig lyfter ett finger för det. Inte ens när de ställs mot väggen.

Jag ger upp, stänger av och hoppas att jag aldrig mer slipper utsättas för detta dilemma, att älska eller att inte älska. Att stanna eller att gå. Jag väljer att gå.

Sjuklig perfektionism. Jag kan inte hitta ett enda fel på denna ryska skönhet vid namn Sasha Pivovarova. Titta bara på H&M kampanjen hon gjorde för inte allt för längesedan, magnifik och helt otrolig. Hon är en sådan jag påstår mig hata, men i ärlighetens namn finns inget hat, jag avundas henne. Vill ha hennes utseende, vill, vill, vill.

Sitter i min ensamhet, dricker vitt och hoppas för mig själv att få höra från en viss person. Kanske kan även denne vara intresserad av ett glas vitt och en film? Tveksamt, ytterst tveksamt. Skulle antagligen varit bättre att antagit K's erbjudande, men jag ser inte längre meningen med att ligga bara för att ligga. Är det bara jag, eller är det inte bara så mycket bättre att vakna och kunna krypa upp i famnen på någon man verkligen tycker om?

 

Slut på analyserande, radera och försvinn. Nu forsätter vi att öva på kommande tentor.

 

Nog för att det är lika mycket last year som this year så älskar jag det. Nu ska jag duscha, sedan blir det till att bege mig till jobbet för att sedan avsluta dagen med lite yoga. Behövs, behöver komma tillbaka till kroppen jag försummat. Så när baletten inte finns kvar, eller dansen överlag, då får man ta det som finns.

 

Du ställde frågan, hur gör vi nu då? Jag tänker inte så långt, jag vill inte tänka in i framtiden. Lovade ju mig själv att aldrig mer låta dig röra mig så. Ingenting är som det är med dig, det är det som är problemet. Alla andra känns som backups, som kan vara ack så roliga. Men som jag ändå inte har mycket för i slutändan. Jag vill vara med dig, men är rädd för att du kan ha haft rätt sist.

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
and nothing else matters

Never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don't just say
and nothing else matters.

 

Det är väl vad man kan säga, kanske är det då som kreativiteten flödar som mest. Orden bara rinner på, för konstigt nog går det lättare att skriva på natten än på dagen. Hur som så gör jag så, men städa det får jag göra imorgon. Samma sak med packa.

Hittade precis en etta i Kungsladugård, sökte den, känns lika bra då jag vill flytta härifrån imorgon ifall det skulle gå för sig. Men jag slipper i alla fall hemmet en helg, hur jag gör senare vet jag inte. Kanske orkar jag, kanske stannar jag i Danmark. Jag får se, och ni får se.

Lyckades förövrigt hitta den perfekta leopardscarfen, fika med Caroline, färga ett linne, lära mig någonting i Borås, sminka Caroline till en brud och ge henne en clean beauty. Det var nog allt, ja förutom att inse att jag inte kan vara kvar här hemma är över snart. Det går inte att vara inneboende hos mina föräldrar längre. Inte alls när man får veta hus misslyckad och hemsk man är varje dag. Då är det läge att flytta.

Ibland kommer de där dagarna, då man medvetet inte ställer sin väckarklocka på 6. För att man vet att man inte kommer gå upp då, för att man vet att man kommer vara den där som slänger klockan i väggen så det blir ett stort hål för att man är så frustrerad. För att man innerst inne vet att man har sig själv att skylla. Jag tog åt mig för mycket, jag lät saker och ting gå ut över dig, blev sur för småsaker. Och du var bara fucking jävla underbar, utöver de där sakerna jag blev riktigt sur över då.

Du säger att jag inte ska se det så som att om jag inte gjort så och inte gjort så, så hade detta inte hänt. Men om jag vet om att det inte hade hänt om vi pratat igenom det från första början, redan i början av detta året. Kanske hade jag varit mindre osäker på dig, och insett att jag inte behövde gå och bygga upp aggressioner, hela tiden gå och vara rädd för att bli lämnad efter. Så klart som fan att jag tänker si eller så då!

Så min dag då, jag försökte städa, det gick inte, jag försökte springa, det gick inte, jag försökte plugga, det gick inte. Jag försökte få datorn att fungera, det gick sådär, jag försökte skriva ut sminkkort och visningsschema, det blev fel, jag kopplade om och skrev ut. Jag åker till skolan och papprena låg hemma. Min far fick köra dessa till Vasa så att jag kunde lämna in dem. Men modellen dök upp, och sminkningen gick förvånansvärt bra. Det är ju alltid någonting.

Ida slängde upp lite, ehm två miljarder, bilder från i fredags. Det gillas, här var min status den kvällen.

Source

Jag må vara en bitter och sjukt jobbig flickvän. Men jag förstår inte hur någon som går i två skolor, varav en i en annan stad, har ett jobb och tränar, och till detta försöker umgås med vänner och festar har mer energi och tid att lägga på sin kärlek än vad han har. Det är ett mysterium, och jag vill inte att det ska vara så lätt att lösa som Nella fick det, att det inte handar om tid utan vilja.

Blev Färg och beredning i Borås och två sminkningar på fröken Hallams idag. Nu ska jag sova så jag orkar gå upp i morgon.

Du, du, du. Kan man inte bara släppa en man när han inte vill vara med en mer? Måste man precis innan man får reda på detta inse att man är kär. Kunde jag inte insett det tidigare eller bara glömt bort vem du var? Eller bara radera dig nu?

Är nära gråten lite allt för ofta, men jag får skylla mig själv. Jag lyssnade inte på varningarna, jag lyssnade inte på vad jag skulle. Det jag gjorde var att tro, jag trodde på dig. Att det inte var som jag fick höra, att alla kan ändras. Men jag såg väl kanske inte vem du var, eller så förnekade jag. Nu tänker jag inte se på dig ur mina ögon mer, jag tänker använda någon annans om jag ser på dig igen. Jag tänker dränka känslorna så som jag är van att göra, på det vis som aldrig riktigt fungerar i längden men väldigt bra för stunden.


Jag tycker om dig Patrik, mycket också. Fast det insåg jag lite försent.

---

Snart kommer Caroline och hämtar mig, då ska det kalasas, badas och jag vet inte vad här i Oslo. In i rosédimman helt enkelt!

Dom som har tur...

Varför jag ska inse saker när det redan är försent, kan jag inte alltid förstå. Kunde jag inte insett vad jag kände innan det var försent? Ska inte jag någon gång få lov att lyckas med ordet kärlek, ska inte jag någon gång få slippa att bli lämnad för någon annan? Är det för att jag insett att jag faktiskt tycker om dig?

Nu är det i och för sig så att jag lovat att glömma allt, och jag använder Lisa för det. Hon får tårarna att sluta rinna och leendet att komma fram. Precis som jag vill ha det, jag tänker inte gå igenom det igen. Så jag förtränger. Låser dörrarna och låter det ligga i det fördunklade.

---

Gårdagens kväll spenderades på piren på Marstrand och på Högvakten med Frida och vänner. Det blev chips, rosé och snötter. Japp, snötter. Därefter solades det på morgonen, med en röd nyans som följd, en sväng runt med Lisa innan det begav sig hem till Patrik för, lite prat, promenad och sol. Därefter tårar och nu sitter jag här och skriver det som skrivits ovan.

Jag trodde innan denna vecka att de var över för alltid, men stressen har drivit fram dem igen. Ligger halva nätterna och skakar, fryser och behöver någon att värma mig på för att få upp kroppstemperaturen. Tror mer och mer att det beror på stress, min kropp klarar kanske inte av mitt tempo av att aldrig någonsin vara ledig. Alltid, alltid ha saker på gång. Hoppas innerligt på att jag hinner somna innan det börjar igen, annars blir det bara till att gå upp och roa sig med Gossip Girl hela natten. Det vills inte idag, för jag är trött.