Sara Johansson

Även om jag kanske inte låter seriös nu när jag skriver det, och även om jag kanske ska bara vara tyst, så är jag inte det. Kanske finns inlägget kvar i två timmar, kanske bara en vecka, eller föralltid. Men jag vill skriva det nu, och känner att det behövs. För jag är livrädd för mig själv för tillfället, det är riktigt läskigt.

Helt ärligt vet jag inte vart jag ska börja, och om jag ens ska göra det. Men jag börjar väl från grunden, när det nu var. Sexan tror jag, redan då, när livet skulle leka började jag, om det inte var ändå tidigare. Men det var tidigt iaf, jag var helt nerkörd, mitt självförtroende på minus och jag klarade inte ens av att få kritik.
Så vad hände, jag började som alla andra uttrycka mig i termer som "men oj vilka fina ben du har, jag änskar jag hade så smala ben!" och "Jag önskar jag hade din kropp, då hade det varit så mycket bättre" men jag stannade inte där, som alla andra.

Det tog tid, men jag började helt plötsligt överträna, strunta i att äta om jag hade innebandyträning eller vad som helst som krockade med middagen. Jag vet inte varför det gick snett, men det gjorde det.

Sedan kom högstadiet, jag blev bättre ett tag, tänkte inte alls, men snart börjades det igen. Åt i princip aldrig lunch, och frågan var om jag åt middag? Och det var så det fortsatte, bosatte mig senare hos Malin, där jag sa att jag ätit innan jag kom dit, och hemma sa jag att jag åt hos henne. En ond spiral helt enkelt!

Men snart räckte inte det för mig, jag tränade och tränade, låg halva innebandyträningarna på marken för att allting snurrade, svimmade nästan i skolan och sedan kom dansen igång, och hockeyn. Hej, jag tränade varje dag...

Jag fick ge upp innebandyn för jag hade inga muskler som kunde klara av träningarna, hockeyn fick även den läggas ner, men dansen hade jag kvar. Började dansa i princip varje dag, tog aldrig en koreografi, lyckades aldrig göra någonting bra. Och tillslut insåg jag att det var mitt eget fel, började så småning om äta, och gick upp.. Fick ångest och gjorde saker jag helst vill förtränga, förstörde för mig. Klarade inte av att vara med de gamla vännerna, då jag inte kunde hantera mig själv.

Sedan kom dagen, för det gick verkligen över en natt. Jag sa adjö till allt, startade om på nytt. Detta i mitten av 9an och det gick snabbt, helt plötsligt kunde jag stå upp för mig själv, jag vågade och gjorde. Även om sådanna som sjuksyster försökte få mig till jag vet inte vad, för hon kom in i livet när jag redan gjort slut med det gamla, sa att jag var ful, och jag vet inte allt. Vill inte minnas vad hon sa!

Men tillslut var jag frisk igen, och jag började förstå dansen, inse skönheten i den, och att jag med kunde. Framförallt satsade jag på baletten, vilket jag är glad över idag. Trots att jag verkligen ser ut som en balettdansös som gått över till street när jag dansar!

Men över till det jag ville, sommaren mellan 9an och 1an fick jag återfall, mellan 1an och 2an fick jag återfall, hösten i 3an fick jag återfall och det är någonting som legat kvar, jag har hela vintern gått och varit rädd för mig själv, att jag ska falla tillbaka. Och nu känns det mer som någonsin som jag kommer göra det, jag är helt livrädd för detta, när jag omges av det varje dag, när jag ser mig själv i spegeln, det är inte det att jag inte vet att jag ser bra ut, det är inte det att jag inte har något självförtroende. Det är självkänslan som styr, och någonting annat, som alltid har styrt. Jag tror faktiskt inte att någon, som inte varit i min sits kan förstå riktigt. Att man inte kan hjälpa det, att det är någonting som bara kommer och att det börjar oskyldigt, men snart blir väldigt skyldigt. Att man inte orkar stå emot, att man är rädd, för det är man. Och att man när man uttrycker detta får det att låta väldigt patetiskt, för för många är det bara att säga "Men ät!"

Jag försöker, står upp för mig själv varje dag och tvingar mig själv, men vissa dagar går det av automatik, man äter mer än vad någon kille någonsin skulle klara av, bara det att man avslutar dagen med att gråta. Andra dagar står man inte emot, man kan inte få i sig någonting och då står man där, helt hungrig. Men kan ändå inte låta sig bli mätt. Och jag vill inte falla tillbaka, kanske är det därför jag skriver detta, för att få ner det, mer för mig själv. För att se vad jag faktiskt gör, att få mig själv att inse att jag måste kämpa de dagar det går emot. Eller de veckor, för ibland är allting jättelätt, jag tänker inte, nästa vecka går det inte alls. Och så fortsätter det!

Samtidigt ger detta möjligheten för anda att kanske förstå, att de tinte alltid är så lätt det här, att faktiskt kanske kan de inse varför jag kan göra som jag gör, varför jag ibland säger som jag säger och framförallt inse innan jag själv gör det att jag gått för långt. För det är svårt för en själv att göra det, sist jag gick för långt var det inte förän jag var påväg under 40 som jag insåg att jag inte mådde som jag skulle. Denna gången avstår jag helst att komma ner så lågt! Helt ärligt faktiskt, det går ju inte att dansa om man inte har några muskler och muskler väger!

Och nu finns det inte mer att skriva än, jag gjorde det. Jag vågade, och får bara se hur länge jag lyckas hålla detta inlägg kvar innan jag själv raderar det!

Ha det bra!