Krönika
Varför jag envisas att lägga in saker jag gör i Svenskan här vet jag inte, men här är iaf min slutuppgift, en krönika. För jag är så bra på att skriva det menar jag.. Aja, enjoy!
Det var senast igår när jag och en vän till mig, Rebecca, satt på Espresso house och fikade, tittade på människorna som gick förbi och pratade som ämnet dök upp, igen. Ämnet perfekt, just idag handlade det om den perfekta killen, hur han skulle vara både beteendemässigt och utseendemässigt.
Efteråt slog tanken mig, varför alltid denna strävan efter perfektionism? Varför nöjer man sig aldrig och hur kan världen gått så långt att man talar om perfektionism, och varför finns pressen på en att vara det? Speciellt på oss tjejer, redan som små kommer den. För mig handlade det om 5e klass, över en natt blev vi flickor förändrade, vi började jämföra oss med varandra. Speciellt handlade det om utseendet. Den man själv var dög aldrig, det fanns alltid någon som var bättre än en, var smalare, sötare eller hade finare hår. Listan är lång på vad man skulle ändra på för att vara bra nog.
Det fanns lika många sätt att ändra sitt jag som det fanns flickor, vissa sätt var bättre än andras. Mitt sätt var kanske det bästa sättet, till en början. Jag började träna, dansade, orienterade och spelade innebandy. Det var det som höll mig från att börja röka, dricka alkohol och annars ändra mitt jag, så som många andra började göra under perioden då mellanstadiet blev högstadiet.
Men märk då att högstadieperioden var värre, det var då skitsnacket kom igång på riktigt, man påpekade andras fel för att de egna inte skulle synas. De som en gång var ens bästa vänner försvann ur ens liv för att de inte längre passade in i idealet. Mycket handlade om att vara i rätt gäng, umgås med rätt personer och se rätt ut. Man skulle vara nästintill perfekt, men inte så perfekt att avundsjukan drog igång. Under denna perioden var jag inte stark nog att stå emot jakten mot idealet, och det slog slint. Det började ganska snällt, jag slutade äta godis, skräpmat och allt onyttigt. Men snart fanns ingenting som hette skollunch, inte heller middag om det kunde undvikas. Jag stängde in mitt riktiga jag, så som många andra gjorde, för att plocka fram mitt perfekta jag, men mitt perfekta jag fanns bara inom mig och hon ville synas utåt, och då var jag tvungen att vara smal. Tyvärr fanns det inget smal nog för mig, och det slutade med att jag svimmade, inte kunde fullfölja en enda innebandyträning, matcherna gick inte speciellt bra de heller, precis som hockeyträningarna och jag kunde verkligen inte koncentrera mig i skolan.
Så det slutade för min del med nedläggning av både innebandyn och ishockeyn, jag klarade inte längre av det. Men dansen var någonting jag aldrig gav upp.
Denna perioden var en väldigt ensam tid för mig, men till viss del tror jag att den var det för många. Självklart var man omgiven av vänner, men alla hade sina problem i jakten på att duga. Alla kämpade med att slipa bort sina fel och framhäva det bra med en. Vissa tog min väg, andra bytte stil helt och hållet, köpte rätt kläder, sminkade sig och ändrade på sitt utseende till oigenkännande. Man eliminerade sina fel och på så sätt tog bort delar av sin personlighet.
Men någon gång i livet finner människan sig själv, väljer att acceptera sig själv och slutar jaga. För min del insåg jag att jag inte mådde så bra, att jag verkligen skulle förstöra för mig om jag inte gjorde någonting åt det, så sakta men säkert började jag att återvända igen. Och i detta fann jag mig själv och blev starkare, och framförallt mådde jag bättre. Jag insåg, som många andra, att jag dög som jag var och inte behövde passa in i något ideal för att kunna leva.
Fast tro inte att jakten på det perfekta är över bara för det, nu är jakten på att vara ideal-jaget över, men fortfarande finns pressen kvar. Man ska få MVG i alla ämnen, men man ska inte plugga, man ska verkligen ha tid att göra allt roligt man vill, festa, träna och umgås. Så det gäller att få bästa betyg utan att behöva anstränga sig någonting. Och efter detta kommer vuxenlivet, då börjar jakten på drömjobbet där man tjänar tillräckligt och har mycket fritid att spendera. Och fortfarande gäller det där med rätt kläder, att se bra ut, att vara sig själv men inte sticka ut för mycket. Så kommer det att fortsätta in i oändligheten med perfekt familj som aldrig bråkar, och alltid sätter varandra i fokus.
Men hur troligt är egentligen det, att det finns någonting överhuvudtaget som är perfekt? Ordet finns bara för att ha någonting ouppnåeligt, ett ideal att sträva efter. Så det går inte att vara perfekt, och inte heller är det meningen att man ska vara i närheten. För egentligen är perfekt ganska tråkigt, det är verkligen vad man förväntar sig utan några överraskningar, utan helt enkelt perfekt. Ingenting speciellt, ingen personlighet och väldigt, väldigt tråkigt.
Så varför svälta sig själv till det man anser perfekt? Varför försöka vara någonting man inte är? När det enda man blir, om man någon gång kanske når just den bilden, är vanlig och tråkig. Det är verkligen inte värt det, det är jag om någon medveten om. Men man kan bli starkare i sig själv av jakten, men om man klarar av att undvika den helt är man nog starkast av alla.
Men nu åter till diskussionen fast vi behåller tråkig med oss, det var den perfekta killen, då är han alltså tråkig? Inte alls, vill jag svara på det. För när man talar om just perfekt i den benämningen, är det inte felfri och vanlig. Utan det är med fel och bristerna, hur han kompletterar en själv och hans fel platsar bland ens egna fel. För hur rolig är egentligen en kille som är så genomsnäll att han gör allt för dig alltid, att han inte går att tjafsa med och förlåter allting. Det ska ju finnas en viss spänning, gränsen är svag och den är lätt att kliva över åt något utav hållen, och båda hållen blir fel. Precis som hela jaktens gång måste man hålla sig precis i mitten, för annars faller man dit, så som jag och många andra har gjort.
Det var senast igår när jag och en vän till mig, Rebecca, satt på Espresso house och fikade, tittade på människorna som gick förbi och pratade som ämnet dök upp, igen. Ämnet perfekt, just idag handlade det om den perfekta killen, hur han skulle vara både beteendemässigt och utseendemässigt.
Efteråt slog tanken mig, varför alltid denna strävan efter perfektionism? Varför nöjer man sig aldrig och hur kan världen gått så långt att man talar om perfektionism, och varför finns pressen på en att vara det? Speciellt på oss tjejer, redan som små kommer den. För mig handlade det om 5e klass, över en natt blev vi flickor förändrade, vi började jämföra oss med varandra. Speciellt handlade det om utseendet. Den man själv var dög aldrig, det fanns alltid någon som var bättre än en, var smalare, sötare eller hade finare hår. Listan är lång på vad man skulle ändra på för att vara bra nog.
Det fanns lika många sätt att ändra sitt jag som det fanns flickor, vissa sätt var bättre än andras. Mitt sätt var kanske det bästa sättet, till en början. Jag började träna, dansade, orienterade och spelade innebandy. Det var det som höll mig från att börja röka, dricka alkohol och annars ändra mitt jag, så som många andra började göra under perioden då mellanstadiet blev högstadiet.
Men märk då att högstadieperioden var värre, det var då skitsnacket kom igång på riktigt, man påpekade andras fel för att de egna inte skulle synas. De som en gång var ens bästa vänner försvann ur ens liv för att de inte längre passade in i idealet. Mycket handlade om att vara i rätt gäng, umgås med rätt personer och se rätt ut. Man skulle vara nästintill perfekt, men inte så perfekt att avundsjukan drog igång. Under denna perioden var jag inte stark nog att stå emot jakten mot idealet, och det slog slint. Det började ganska snällt, jag slutade äta godis, skräpmat och allt onyttigt. Men snart fanns ingenting som hette skollunch, inte heller middag om det kunde undvikas. Jag stängde in mitt riktiga jag, så som många andra gjorde, för att plocka fram mitt perfekta jag, men mitt perfekta jag fanns bara inom mig och hon ville synas utåt, och då var jag tvungen att vara smal. Tyvärr fanns det inget smal nog för mig, och det slutade med att jag svimmade, inte kunde fullfölja en enda innebandyträning, matcherna gick inte speciellt bra de heller, precis som hockeyträningarna och jag kunde verkligen inte koncentrera mig i skolan.
Så det slutade för min del med nedläggning av både innebandyn och ishockeyn, jag klarade inte längre av det. Men dansen var någonting jag aldrig gav upp.
Denna perioden var en väldigt ensam tid för mig, men till viss del tror jag att den var det för många. Självklart var man omgiven av vänner, men alla hade sina problem i jakten på att duga. Alla kämpade med att slipa bort sina fel och framhäva det bra med en. Vissa tog min väg, andra bytte stil helt och hållet, köpte rätt kläder, sminkade sig och ändrade på sitt utseende till oigenkännande. Man eliminerade sina fel och på så sätt tog bort delar av sin personlighet.
Men någon gång i livet finner människan sig själv, väljer att acceptera sig själv och slutar jaga. För min del insåg jag att jag inte mådde så bra, att jag verkligen skulle förstöra för mig om jag inte gjorde någonting åt det, så sakta men säkert började jag att återvända igen. Och i detta fann jag mig själv och blev starkare, och framförallt mådde jag bättre. Jag insåg, som många andra, att jag dög som jag var och inte behövde passa in i något ideal för att kunna leva.
Fast tro inte att jakten på det perfekta är över bara för det, nu är jakten på att vara ideal-jaget över, men fortfarande finns pressen kvar. Man ska få MVG i alla ämnen, men man ska inte plugga, man ska verkligen ha tid att göra allt roligt man vill, festa, träna och umgås. Så det gäller att få bästa betyg utan att behöva anstränga sig någonting. Och efter detta kommer vuxenlivet, då börjar jakten på drömjobbet där man tjänar tillräckligt och har mycket fritid att spendera. Och fortfarande gäller det där med rätt kläder, att se bra ut, att vara sig själv men inte sticka ut för mycket. Så kommer det att fortsätta in i oändligheten med perfekt familj som aldrig bråkar, och alltid sätter varandra i fokus.
Men hur troligt är egentligen det, att det finns någonting överhuvudtaget som är perfekt? Ordet finns bara för att ha någonting ouppnåeligt, ett ideal att sträva efter. Så det går inte att vara perfekt, och inte heller är det meningen att man ska vara i närheten. För egentligen är perfekt ganska tråkigt, det är verkligen vad man förväntar sig utan några överraskningar, utan helt enkelt perfekt. Ingenting speciellt, ingen personlighet och väldigt, väldigt tråkigt.
Så varför svälta sig själv till det man anser perfekt? Varför försöka vara någonting man inte är? När det enda man blir, om man någon gång kanske når just den bilden, är vanlig och tråkig. Det är verkligen inte värt det, det är jag om någon medveten om. Men man kan bli starkare i sig själv av jakten, men om man klarar av att undvika den helt är man nog starkast av alla.
Men nu åter till diskussionen fast vi behåller tråkig med oss, det var den perfekta killen, då är han alltså tråkig? Inte alls, vill jag svara på det. För när man talar om just perfekt i den benämningen, är det inte felfri och vanlig. Utan det är med fel och bristerna, hur han kompletterar en själv och hans fel platsar bland ens egna fel. För hur rolig är egentligen en kille som är så genomsnäll att han gör allt för dig alltid, att han inte går att tjafsa med och förlåter allting. Det ska ju finnas en viss spänning, gränsen är svag och den är lätt att kliva över åt något utav hållen, och båda hållen blir fel. Precis som hela jaktens gång måste man hålla sig precis i mitten, för annars faller man dit, så som jag och många andra har gjort.
Kommentarer
Postat av: Elin
trés bien skrivet!
Postat av: Sara
Tack, hoppas på MVG nu :D
Trackback
