Sara Johansson

Jag läste för en stund sedan i Glamour om modellen Ruslana Korshunova som i juni kastade sig själv från sin lägenhet i New York. Hon levde sin dröm på catwalken, var enligt en vän hur glad som helst över detta. Hon var en utav dem som hade allt, utseendet, pojkvännen, livet. Spåddes till och med att bli "the new thing". Då hände detta, till synes för alla helt oförståligt.

Hur då oförståligt? Hon levde i en värld där man ständigt blev dömd, framförallt av sitt utseende, man har ingen att riktigt tala med och när man väl öppnar sig får man det ofta kastat rakt i ansiktet igen. För man borde inte känna som man gör. Tänk igenom den pressen vi har på oss, vi vanliga, ta då den och sätt den just i att man bara är värd sitt utseende. Och om ingen annan dömmer en dömmer man sig själv. Man tappar tillslut kontrollen och fasaden är allt man har, inuti är det kaos.

Då förstår jag att hoppet försvinner, och man inte ser någon annan utväg. På lång väg förstår jag att det blir så, trots att det aldrig ska behöva gå så långt.