Sara Johansson

Räcker det inte med att jag är så sjuk att man inte kan dansa, med att jag sagt upp kontakten med personen som gjort mig till den jag är idag, med att jag sitter med ångest för att jag åt en tunnbrödsrulle och ett knäckebröd till frukost precis. Ska det inte räcka med att jag ligger och vrider och vänder mig nätterna igenom utan att veta varför. Med att det är mörkt och kallt?

Kan inte allt bara få vara som när man var liten, när det största problemet var att man ryckt av benet på sin barbiedocka, när vintern betöd snökojor och lek. När allt inte var allvarligt och man bara kunde strunta i det som inte var kul?

Eller som på den tiden då man i alla fall kunde gå till en vanlig tonnårsmottagning och få sina ppiller utskriva, utan att behöva gå via en gynikolog och en doktor som ska undersöka ens bröst, hur fan ska jag kunna undersöka dem när jag inte har några? Ovärt, jag vill inte åka dit. Det räcker med det jag har, speciellt eftersom jag inte får något nummer att avboka till. Och att jag vet att jag är i Borås när jag ska vara där, att jag inte vill bekymra mig över det den dagen Anso kommer hit.

Och jag behöver någon att bara krama nu, Patrik kan du inte bara komma hem, jag saknar dig.

Och nu ska jag för första gången uppdatera textilekonombloggen.