Sara Johansson

Att jag inte ens kan äta en hel omelett utan att tvinga i mig det sista och nästan spy. Att jag efter en timmes pluggande går och powernapar, vaknar av att jag ligger och skakar. Och slutar inte skaka på tio minuter, att jag sedan känner mig helt avtrubbad och som om jag skulle svimma. Varför, varför, varför?

Jag orkar inte med det själv, men när enda anledningen till att man äter är att man intalar sig själv att man måste, då är inte allt som det ska vara. Jag minns inte längre senast jag åt för att jag var hungrig. Det är ju då det är som godast att äta, kanske är det därför jag nu mera ser mat som någonting överskattat, någonting som inte alls behövs. Fan, jag är påväg ner i skiten igen tror jag. Och inte orkar jag göra någonting åt det.

Fast det har ju pågått i snart ett år igen, bara det att det faktiskt är balletlektionerna och allt prat där som höll mig på rätt sida, men nu finns de inte kvar. Jävla fanskap att jag vill ha tillbaka dem! Fan, fan, fan! Carro får helt enkelt börja undervisa igen, för det är inte samma sak när inte hon är lärare. Det är inte lika roligt då! Punkt slut, nu har jag bestämt det.