Sara Johansson

Jag förstår inte hur man kan vara helt och hållet omgiven av människor och samtidigt känna som att man står helt ensam och skriker för att få någon att lyssna. Allt bara snurrar på, fortare och fortare och det verkar inte finnas någon hejd på det. Det känns som att allting bara går emot mig, eller vill rasera det jag byggt upp. Motivationen ligger på noll och jag vill inget annat än att ställa in mitt liv i två veckor, ligga i sängen och sova bort allting.

Men det går inte att göra. Så då är det tur att min iPod är laddad med Bruce och jag kan få sätta in lurarna och spela honom så högt det går, och på så sätt försvinna iväg in i min egen värld. Där allting är precis som det ska vara. ¨Men dessa stunder är korta och man behöver någonting kraftfullare.

Så nu ska jag förklara känslan av att ta på sig ett par sneakers eller balettskor och gå in i klassrummet och ha den där lektionen som är avbrottet i vardagen.

När musiken sätts igång och man arbetar med musklerna för att få till steget, hela koreografin och känslan då släpper man alla bekymmer, eller får utlopp för dem lite beroende på vad det är för dansstil och låt man dansar till. Det känns lite som att man släpper sin egen kropp kvar på marken med alla tankar och allt ältande för att sedan förvinna upp och ha själen dansade helt utan tankar. Det är vad jag kallar nästintill magi att det kan finnas saker som helt trollar bort alla motgångar på någon sekund.

Det är så jag känner för dansen..