Sara Johansson

Jag minns en gång när vi låg och pratade, du sa att du alltid avslutat dina förhållanden med att kontakten sagts upp. Kärleken kan jag lära mig att leva utan, det är någonting som kan blomma upp och vissna, men kommer alltid finnas. För att citera Ekdahl "Det som en gång funnits i hjärtat kan aldrig försvinna". Du sa en gång att du älskade mig, en gång sa du det och det var då jag började stöta bort dig. Omedvetet, jag blev livrädd för orden binder en och ska inte utnyttjas om man inte står för dem, och nu när jag vet att jag menar det kommer jag aldrig få det sagt, det är försent nu.

Men vad jag inte vill eller kan lära mig att leva utan är dig, du har gjort mig självsäkrare, du bygger upp en inre ro, att se saker ur ett helt annat ljus. Ditt sätt att vara kan visserligen gå mig på nerverna ibland, men tänk på att det var dig jag hittade den 27 juni förra året. Du är ju medveten om att jag kände av det redan den kvällen, annars hade det aldrig fortlöpt. Den personen vill jag inte förlora!

Så läser du detta - måste jag förlora den personen, eller kan du tänka dig att bryta trenden i avslutade förhållanden och kanske i framtiden kunna finnas för varandra som vänner?

---