Sara Johansson

Det finns de man trodde man såg en framtid hos, de som i slutändan kallat en hora några gånger för mycket, de som man aldrig trodde skulle kunna använda det ordet. De som sagt oförlåtliga saker och som förtjänar en långsam och plågsam död. Det är dem man tillslut stänger ute för alltid, som man antagligen kommer ha ihjäl om man träffar dem. De som kan få en att gråta över saker de sagt för veckor, månader, år sedan men som tappat samvetet, medkänslan att bry sig.

Sen finns det de som fick en att må bra tills man tvivlade, då de sa att de älskar en fast man själv får arbeta ett heltidsarbete med att få träffa dem. De man litar på så väl att man kan bli förbannad på, att man kan skrika åt. Att man kan bråka med, för att man litar på att de finns där. Men som vid den tidpunkten man insett att man verkligen inte kan vara utan dem bryter löftet, vid den tidpunkten då man är som mest sårbar. De som lovar vänskap, de som säger att man ska ses, att man ska prata. De som påstår att de vill umgås, men som ändå aldrig lyfter ett finger för det. Inte ens när de ställs mot väggen.

Jag ger upp, stänger av och hoppas att jag aldrig mer slipper utsättas för detta dilemma, att älska eller att inte älska. Att stanna eller att gå. Jag väljer att gå.