Sara Johansson

Egentligen är det väl bäst att inte skriva någonting, ifall att. Men jag orkar inte. Efter ett tag orkar man inte mer, jag tror på dig. Jag vill inget annat än att vara med dig. Men jag har glömt hur man visar sådant, jag har nästan glömt av hur det känns. Ändå vet jag att det är det som gör att jag har så ont. Jag tror jag tycker om dig så mycket att det gör ont.

Förstår du då varför jag är klyven? Varför jag blir så som jag blir, när det gör ont redan innan, och så blir någonting fel. Det är därför jag kallar mig ickerökare, men i perioder ger mig an allt för mycket cancer, för att det läker hjärtat på mig, om än bara för en stund. Men vad gör det när allt jag vill är att du ska förstå att jag gör allt, men känslorna bråkar med mig och snart stänger jag av. Och då vet jag inte om det kommer tillbaka igen.