Sara Johansson

Jag kommer in i en enorm svacka känner jag, ingenting blir egentligen bra. Jag talar om att vara pepp, alltid se det positiva och inrikta sig på det bra. Se saker som om man hade dem, för då kommer de till en. Men att tala om någonting är en helt annan sak än att leva efter det.

Jag lever inte som jag lär helt enkelt, och jag har så mycket jag känner och vill skriva ner. Men jag vet inte hur jag ska kunna få dem i ord för att de ska bli rätt. Kanske kommer det något vackert senare, eller så skippar jag det. Jag får se vad jag känner för.

Nu skickade Isabel i alla fall Hardrock intervjun till mig, så nu ska jag sätta mig och börja på min del av arbetet. Sedan blir det väl till att stöda lite. Mina klädhögar växer enormt, ska se vad jag vill ha kvar och inte. Kanske det blir tradera resten hamnar på.

I eftermiddag bär det av till Borås, ovanligt? Nej, men anledningen är. Det är Fashionmarket i det gamna väveriet. Hm, för det vet jag vart det ligger? Aja, vi kommer faktiskt missa modevisningarna och liknande, men shoppingen kommer vi då inte missa. Speciellt ine jag och fyndavdelningen!

Fast innan dess blir det till att skrapa ihop lite mer pengar och jobba en stund åt Ida som inte mår speciellt bra, hon bara måste bli frisk innan söndag. För vad blir julfesten annars? Inte så kul! Visserligen ska ju resten av jobbet dit, men ändå. Hon ska med!

Och nu över till det lite allvarligare. Jag är påväg i ett normt återfall, jag ser mig själv i spegeln och börjar nästan gråta. Det hjälper inte hur mycket jag får höra det från andra, jag vet att det jag ser inte är sant. Men hur ocerkligt det än kan tyckas för er är det helt verkligt för mig. Jag känner mig som de som var på TV i förrgår, de som blev lyfta ur sina hus för att benen inte orkade bära dem mer. Och jag orkar ju knappt dansa, det suger. Min livsglädje tas ifrån mig för att jag mår som jag mår. Exakt nu ser jag gravid ut, inte okej. Men jag får käpa och slåss vidare. Någon gång går det över, hoppas bar ainte jag går upp till det jag vägde innan då. Jag måste börja leva efter The secret, jättebra faktiskt. Allting ska ses positivt, och ju mindre man tänker på saker, både positiva och negativa destå mindre komer de till en. Så om jag bara tänker att jag kan äta, det gör inte någonting och verkligen tror på det. Då blir det så! Off we go!

Och det är genom att säga hejdå. Denna gången var det med Noa, för att allt bli så fel nu förtiden. Fast det var han som drog upp saker som inte har med mig och han att göra, som verkligen inte har med oss att göra. Så för att jag svarar vad jag känner när du drar upp saker så blir allt fel. Och jag kan säga att jag inte bryr mig, men det är lögn. Däremot struntar jag i vad du tycker om det jag sa till Lovisa. För någonstans där inne borde även du veta att hon förtjänar att veta vilket svin han är.

Fast det har inte med saken att göra, jag vet att du anser att jag har problem och behöver prata med någon om det. Och jag kan säga att jag har värre problem, jag har ett helt liv att bygga upp som han tog ifrån mig. Och fortfarande gör, det märkte jag ikväll. Men nu finns det bara en sak han kan ta mer, och jag förstår honom om han försöker. Men som jag tidigare sagt, han skulle göra det för att förstöra, det är ingenting jag gjorde. Det andra han kan försöka ta tror jag inte han kan, jag hoppas att dessa två människor är något vettigare. Eller hoppas är fel, jag vet att ni är det!

Så nu är det dags att avsluta sista kapitlet på denna bok, det är dags att låta såpan, för är det någonting detta kan liknas vid är det verkligen en dålig tv-serie. Och jag är nog the bad guy, i alla fall när boken avslutas. Men den avslutas med att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Haha, vi kan hoppas... Jag tror seriöst att det ska bli ett projekt av mig att läsa igenom mina blogginlägg och sedan skriva om dem till en bok. Det lär bli en bestseller.

Godnatt!

Speciellt på den delen av befolkningen som inte tillhör samma kön som mig, eller ja rättare sagt en viss person av denna delen. Även kallad Elias. För det första ska han ringa och bråka med mig, med högtalaren på så att resten av de som var hemma hon honom hörde, sedan ska han bete sig som ett jävla svin i allmänhet. Okej att det var hundratjugo år sedan nu, men jag kan inte hjälpa att grälen fortsätter. Fast det kanske inte är så konstigt, när man får sånna saker sagda, och får sådanna saker gjorda mot en. Då får man bråka!

Men nu är det bestämt, sedan att det är du som kör på "Jag ska blocka så inte du kan höra av dig" när det är du som hör av dig förstår jag inte. Helt enkelt är det inte mycket jag förstår av det hela. Och att jag faktiskt inte skitit i det hela direkt, utan låtit allting vara kan jag enkelt förklara med att finns det någonting jag hatar så är det att bara släppa saker, och ha de odiskuterade då jag är en tänka och älta människa. Som framförallt drar upp saker och ting väldigt långt senare. Dock har jag insett att du inte är värd det. Se bara på den tidigare jämförelsen jag gjorde med Johannes så förstår ni nog.

Det finns däremot en sak jag vill säga och det är att jag, fastän jag borde, inte ångrar den tiden. För hade det inte varit för det hade jag aldrig trott på mig själv igen, då hade jag aldrig varit den jag är idag. Och framförallt hade jag inte vågat titta på min Patrik när den tiden var inne och jag raggade upp honom. Och självklart, jag har lärt mig att våga och att faktiskt uppskatta när det inte finns problem att skapa. När allt bara är bra!

Sedan har idag varit allmänt bra, både i skolan och på dansen. Att jag däremot åt knappt någon frukost, en scones och en kaffe till lunch och sedan mer koffein i kroppen gjorde att jag inte orkade så mycket på dansen. Men, jag försökte ju i alla fall äta middag när jag kom hem, att det inte blev så mycket var kanske lite dumt.

Okej, jag sydde inte klart någonting, för jag blev arg för att jag bara hade svart tråd, sen behövde jag en liten paus för att tänka efter hur jag skulle fixa klänningens rygg vilket jag inte löst ännu men det blir nog bra.

Därefter kom massvis med tankar så för att rensa tog jag en promenad, innan jag snabbt plockade ihop min väska och rusade till dansen.

Träffade även Ingrid en liten stund, eller ja hon sprang efter mig på HM och lyckades få mig att fika med henne. Så trots att mina pengar inte skulle läggas på sådant så blev det så i alla fall. Fick pratat en snabbis innan jag var tvungen att ta 4an till Lackarebäck för Salsamoves och MTV. Och det gick faktiskt någorlunda bra med tanke på hur jag är på danserna.

Sedan fick Nina pratat med mig som hon ville, och hon måste vara en ängel. Jag har inte kunnat prata med någon på riktigt om det, jag har ju sagt en del till vissa, men jag har inte velat för säga för mycket för det har varit känsligt. Och däri finns det så mycket annat som rör sig. Men nu vet jag att jag bara kan säga till henne att jag måste prata om det, vad jag än måste få ur mig. Sedan att jag nästan grät på vägen hem sedan har ingenting med saken att göra, det är bara det att jag fått det bekräftat nu. Att jag är sjuk, och att jag faktiskt måste görsa någonting åt det. Så bara för det tvingade jag i mig massvis med mat när jag kom hem :)

Räcker det inte med att jag är så sjuk att man inte kan dansa, med att jag sagt upp kontakten med personen som gjort mig till den jag är idag, med att jag sitter med ångest för att jag åt en tunnbrödsrulle och ett knäckebröd till frukost precis. Ska det inte räcka med att jag ligger och vrider och vänder mig nätterna igenom utan att veta varför. Med att det är mörkt och kallt?

Kan inte allt bara få vara som när man var liten, när det största problemet var att man ryckt av benet på sin barbiedocka, när vintern betöd snökojor och lek. När allt inte var allvarligt och man bara kunde strunta i det som inte var kul?

Eller som på den tiden då man i alla fall kunde gå till en vanlig tonnårsmottagning och få sina ppiller utskriva, utan att behöva gå via en gynikolog och en doktor som ska undersöka ens bröst, hur fan ska jag kunna undersöka dem när jag inte har några? Ovärt, jag vill inte åka dit. Det räcker med det jag har, speciellt eftersom jag inte får något nummer att avboka till. Och att jag vet att jag är i Borås när jag ska vara där, att jag inte vill bekymra mig över det den dagen Anso kommer hit.

Och jag behöver någon att bara krama nu, Patrik kan du inte bara komma hem, jag saknar dig.

Och nu ska jag för första gången uppdatera textilekonombloggen.

Jag stänger den porten nu, den har varit öppen för länge. Det är för mycket som snurrat i min hjärna det sista, eller ja det sista och sista sedan studenten om jag ska vara helt ärlig. Och det kommer att ta år att sluta. Så därför stänger jag den bara nu. Ett aldrig mer. Jag vill vara den personen jag var, den personen jag vet att jag aldrig mer kommer att vara. Det har börjat om på nytt och jag vet att ett avslut behövs. Ett riktigt avslut, och det ska jag se till att det blir i och med detta inlägg. För det är det avslutet jag själv inte velat göra. Men nu görs det, och det skulle gjorts för längesedan.

Faktiskt smålog jag när jag läste igenom det, och såg orden aldrig mer. Inte så konstigt faktiskt.

Och så kommer detta, i äkta högstadieanda.
Nicklas, Johannes, Hannes och Noa, jag tror inte ni vet vad ni gjort för mig. Visst, det finns flickor i min omgivning som varit som ni, men ändå inte i närheten. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort utan er hjälp, trots att jag varit väldigt jobbig ibland.

Pojkar är bäst helt enkelt! Haha.

Här sitter jag, så trött att ja ginte längre kan hålla ögonen öppna. Tur att jag är ledig och kan sova hur mycket jag vill, det behövs. Sedan ska jag städa lite, kolla tatuerare och träffa Malin tror jag. Eventuellt utgång med.

Ja det var morgondagen det, skriver i fel ordning känner jag.

Dagen idag har bestått av tidig uppgång, bussfärd till Borås och sedan lektion och genomgång i väverisalen vilket faktiskt var intressant. Även om jag skickade sms en gång i sekunden. Därefter blev det lite grupparbete innan jag begav mig in till stan, nästan köpte ett ciggpaket för att ångeströka. Men det blev en tunika/t-shirt istället. Mycket bättre, för jag hittade inga skor jag ville ha. Tro det eller ej.

Sedan bar det av till ett stycke Salsa och ett stycke MTV. Ont och trött var jag, tröståt godis men någorlunda okej gick det iaf. Bättre nästa vecka!

Sedan skulle jag antilngen på Chalmersfest eller till Borås och festa, men det blev inget utav det, istället hamnade jag här hela kvällen. Skönt det med, har skrattat mycket för man kan ha ruskigt kul över msn :)

Natten till idag var väl inte så jätterolig, mycket gråt och tjafs. Msn-tjafs, väldigt moget. Men jaja, det får man leva med ibland. Allt löser väl sig till det bästa får vi hoppas på. I slutändan i alla fall. Mer än så orkar jag inte skriva här. Det har varit tillräkligt om det och jag har faktiskt släppt mycket av det från igår, men jag står fast vid att det inte löser sig genom att säga upp kontakten helt. Det tyckte jag märkes idag, det ska inte vara tekniskt möjligt att sitta och skratta åt det :)

Men godnatt nu!

för det är Göteborgskalaset och jag skulle gå ut, men det blev förfest sen kom vi inte längre. Alla vakter var emot Nathalie, så vi begav oss hemåt och nu har jag ätit en låda pizza sallad och sitter och övertalar jack att hämta mat till mig. Men nackdelen är att det inte finns någon mat. Så det blir nog saft och sedan läggdax.

Har fotat med Peter idag med, men jag pratar om det imån istället om jag hinner innan jobbet.

Peace!

Jag blir så jävla trött! Jag kanske ska säga upp rättigheterna att vara mig själv, kanske ska jag ge ut dom till alla andra. För det verkar ju vara så att alla vet så himla mycket mer om mig själv än vad jag gör. Så varsegoda, jag sitter härmed bara här tills ni har kommit på någoting bra. Ni kanske ska ha omröstning om vad som ska göras? Så kan vi ju se om allt blir så bra då, för jag kanske får allt precis som jag vill ha det då? Jag gör det på mitt sätt, precis som alltid och då blir det bra i slutändan.

Det sjuka är att killar verkar förstå alla saker på ett helt annat sätt, dom ska inte hela tiden omtolka allt man säger. Säger man att det är på ett sätt kanske dom ifrågasätter, men dom säger inte att det är fel.

Idag, eller ja igår rättare sagt. Men jag har inte sovit. Blev det islandshästridning för att mor min fyllde 50, tråkigt för jag fick en dum häst som inte ville röra sig framåt. Den var nog det lataste jag varit med om. Jag döpte snabbt om henne till ett visst namn, snäll som jag är. Men hur som helst var hästarna mysiga, och speciellt bordercolliecollie valpen som jag ville sno med hem.

På kvällen blev det Rix FM festivalen med Elin och Mickis. Roligt var det faktiskt när det väl slutade regna och jag slutade vara så opepp.

E-type var faktiskt riktigt rolig att titta på, Måns och Linda med. Men den förstnämnde överaskade. Och sedan fick jag inte höra Miss America eller Jag ljuger så bra så det kan vara därför.


Usch, hej jag kan skriva bra idag? Nej, jag är opepp för att skriva. Hejdå!

 

Jag kan inte säga om det faktiskt blir lättare för varje dag som passerar, eller om det blir svårare. Jag har slutat gråta varje gång jag pratar om dig, det är positivt. Jag har accepterat det, det är positivt. Jag vill fortfarande förstå någonting, det är negativt. Jag saknar att inte tracka dig, det är negativt. Jag vill prata med dig, det är negativt. Jag vill.. jag vill.. Negativt.

Negativt helt enkelt.

Men jag klarar mig och det går över. Så i slutändan blir det positivt. Hur det än blir.

Idag har jag varit i stan med Elin, vandrat runt mesta tiden. Fikat hos Nella på Le pain och köpt mig ett par shorts. Hämtade min jacka på Respekt med, ganska skönt att få tillbaka den.
För det var ju skottdrama där när jag jobbade i lördags så de använde omklädningsrummet till att göra jag vet inte. Men vi fick inte hämta det som låg där. Men som tur var låg min väska i garderoben, så jag kunde ta den och åka hem. Det var skönt.

Nu ska jag nog titta på ytterligare ett heroes avsnitt (jag vet jag är efter) och sova. Godnatt.

Igår, för denna gången. Det finns mycket jag skulle kunna skriva, rakt från hjärtat men mycket av det skulle komma ut fel. Och vara helt oförståeligt, vilket gör det svårare att skriva detta. Men jag vet att allting kommer att bli lättare när det är sagt, nerskrivet och läst. Samma ord som sist, samma känslor som sist. Bara väldigt mycket starkare.

För denna gången så kan jag säga det, jag tycker om dig, på riktigt och för mycket. Inte som det var förut, en förälskelse eller att jag var kär i dig. Mer, jag vet inte hur mycket men mer. Och det är det som gör det svårast av allt. Att bara släppa dig, jag vet inte hur lång tid det kommer att ta. Men jag ska, jag vill inte hamna i situationen igen. Mycket har jag sagt att du kan få lov att göra och säga utan att jag lämnar dig, men denna gången ska du nog få din vilja igenom. För jag orkar faktiskt inte. Jag tänker låta mig själv vara ledsen, gråta alla de tårar som behövs. Gå igenom denna veckan och sedan ska jag göra allt för att släppa dig.

Vi tjejer är kända för våran magkänsla, jag har vetat att detta skulle komma. Jag viste bara inte om det var du eller jag, men jag räknade med att det skulle vara du. För jag ville inte. Men min magkänsla talar till mig igen, men jag tänker inte lyssna på den. Jag tänker förtränga vad den säger, för så vitt jag vet hade den rätt sist. Då gick jag ut med vad den sa och sedan hände det. Men denna gången tänker jag inte lita på den.

Men jag tänker inte göra som sist, låtsas som ingenting. Det är försent det, för nu är det i bitar. Och du vet att ett hjärta faktiskt kan krossas på riktigt? Inte gå i bitar, men det känns. Det slår på ett annat sätt och det gör ont. Och det är precis så det känns nu.

Jag vet inte längre vad jag ska säga, jag vet inte heller vad jag ska göra. Allting blir bara fel och frågan är om jag orkar mera nu. Jag betvivlar det mesta och frågan är om jag denna gången kommer att gå igenom det igen. Jag vill inget hellre än att bara ta tillbaka så mycket, stänga in känslor och ord i en liten låda som jag slänger bort.

Men alla vet att jag inte kommer göra det och jag drar in mig mer och mer i allt detta, jag orkar inte tänka på skolan, jag orkar inte tänka på dig, jag orkar inte bråka med alla. Men det är allt jag gör och jag vill inte vara sjuk, jag vill vara frisk så jag kan åka på festival och ha roligt. Inte åka på festivalen och ligga i ett alltför varmt tält och vara sjuk. Jag vill att allt ska vara som det ska, jag vill inte höra folks tolkningar längre, jag vill ha det på mitt sätt. På det sättet jag ser saker för att skydda mig själv, trots att det sättet är det värsta. Då får jag inga förhoppningar.

Jag vill så enormt mycket mer än vad jag borde, och betydligt mer än vad det blir.


Men nu drar vi ut med båten, så kanske jag kan glömma iaf för en dag...

Jag vet inte längre vad jag ska skriva, inte heller vad jag känner för någonting längre. Allt är bara huller om buller och det vänder sig mer och mer upp och ner. Känner knappt igen mig själv, sakerna jag säger, det jag gör. Det är som om allt ändrat sig. Vet inte om det är till det bättre eller sämre och jag vet inte ens om jag orkar med att bry mig.

Får poängtera att detta inte handlar om bara en sak, som de flesta nog är medvetna om, men jag kan säga att mycket jag inte vet om hur jag känner för ibland, och ibland vet helt 100 är just den saken. Men just nu vet jag inte, och det är lite småjobbigt.

Men resten av allt börjar snärja sig med, jag vill så mycket, men ingenting verkar gå min väg och då slutar jag lägga ner min energi på det hela och då blir knutarna hårdare och svårare att re ut. Och jag hatar att vara inne i peroider då jag bara ser det negativa, när allt som kan vara positivt suddas ut eller vänds åt det negativa. Men jag får väl hoppas att det går över, och knutarna blir lösare och jag helt plötsligt vet vad jag känner, vad jag vill och att allting slutar vara ett stort kaos.