Sara Johansson

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte... Men frågan är om jag kommer hinna med det nästa termin, skolan, jobb och makuputbildningen kommer ta tid från mig. Men jag kanske kan klämma in en ynka puttinuttig danskurs!

Jag kommer sakta att avlida till hösten...

Underbart att gå ut på Scen idag, trots att det bara blev 2 gånger. Men jag älskar det, helt opepp innan av någon anledning, men väl där i strålkastarna händer någonting. Allt annat försvinner, bara glädjen finns kvar precis så som det ska vara.

Jag tror jag behöver en cigg, men det är ju tur att jag inte köper sådant så det blir ingenting med det. Jag fick ur mig det, han fck läst det, eller ip adressen säger mig att han fick det. Så att jag blivit blockad och raderad för att jag ville kontakta och förklara hur det var. Det blir bra det, lyssna inte på mig. Bestäm själv hur det är, det blir bäst så i längden.

Jag klarar mig trots att jag inte förtjänar att leva eller vad det var.

Nu har jag varit duktig, har sprungit idag, gick dock inte så bra. Men jag sprang, haha! Lite pluggande och städande ska det även bli av och innan det bär av till dansen, för att sedan stega in i Scandinavium för en vinst! Någonting annat finns inte.

---

Jag blir så förvirrad, du säger saker som får det att kännas som om det är lika bra att ge upp. Samtidigt visar du inte det på samma sätt. Jag vet att det är svårt, men om det inte finns någon vilja i det hela är det förbi. Och jag vill, men jag orkar kanske inte fullt ut. Kanske var det andra saker som störde för dig, men för mig var det så enkelt att vi pratade inte, vi sågs inte ofta, det blev fel. Och när du då svarar "Det kommer det bli, du kommer inte ändra på dig och jag kommer inte ändra på mig" då jag sa att jag ville försöka igen men var rädd att det skulle bli såhär igen, då känns det som att det inte finns något att göra åt saken längre.

Det har blivit svårt att diskutera, jag vet att jag inte är den bästa på att uttrycka mig. Men jag försöker. Kanske behöver vi bara bestämma att nu ska vi prata och så pratar vi tills vi kommer underfund med någonting. Annars tror jag aldrig att vi kommer lösa det här åt något håll.

Jag trodde att bryta upp med dig skulle vara väldigt lätt, då det varit som det varit mellan oss. Men jag märker nu att det faktiskt är svårare och svårare ju mer tiden går. Det har visserligen enbart gått en vecka, men jag saknar faktiskt dig.

Har inte varit snäll mot dig det senaste, det vet jag. Men jag har haft mina anledningar, det har varit svårt att få ett ynka samtal från dig, så jag slutade ringa. Jag orkade inte mer, ville se ifall du kanske hörde av dig om jag slutade. Det var bara det att när du väl gjorde det räckte inte det, jag har förträngt och försökt glömma, men det går inte. Det du gjorde sårade mig för mycket och jag har inte vågat släppa in dig efter det. Jag gjorde misstaget att inte prata med dig om det, hade jag gjort det hade det kanske sett annorlunda ut nu. Men sen har jag inte kunnat öppna dig som jag gjort för andra.

Jag har velat, men det var så länge sedan vi faktiskt pratade att jag inte kan längre. Det är där anledningen till att jag ville bryta upp var, jag ville ha en nystart. Att vi skulle starta om, dejta på nytt. Kunna prata med varandra igen och faktiskt lära känna varandra.

Men jag undrar, går det? Kan du ta mig för att jag inte enbart är den ytliga personen som bloggar, läser alla tidningar jag kommer över, köper kläder och skor för betydligt mer än jag borde? Kan du ta mig för att jag är den mest känsliga du träffat, att jag inte ser på mat som många andra, att jag inte bara är så korkad som du får mig att känna mig ibland. Kommer det att gå?

---

Gårdagens match fick ett lite bättre resultat än sist, och hoppet har tänts igen. Kanske, kanske :)

Jag skulle skriva om personerna vars kläder, utseende och ja det mesta inspirerar mig. Om Nicole, om Mary-Kate, om Lindsay. Men jag insåg precis någonting annat, vad skulle dessa vara utan sina vapendragare?
Nicole utan Paris, Mary-Kate utan Ashley, Lindsay utan, just nu iaf, Samantha?


Jag har själv haft ett antal, men vi har varit olika men ändå lika, det har passat i tiden. Inte för alltid. Nu är det inte så att mina andra vänner inte betyder, men har vi inte alla en sådan person som alltid varit på ens sida, no matter what? Som alltid funnits där? Som man alltid haft lite roligare, varit lite galnare, varit lite mer sig själv med?

Min vapendragare försvann, eller hon finns fortfarande, men nu är annat viktigare än vänner. Nu är det pojkvännen, nu är det lägenheten. Egentligen har det varit så ett bra tag, men förut fanns fortfarande personen kvar. Nu ser jag henne, hon som var som mig, allt mer sällan. Kanske är det så att hon gått in i nästa stadie, det jag så mycket flyr från. Seriositet, ansvar, inte kunna hälla i mig för mycket vin och strunta i morgondagen, att helt plötsligt ha andra utgifter än de jag vill ha. Varför ska jag fly? Jag har ett liv framför mig, jag vill åtminstone leva som jag gör tills jag är 30, eller i alla fall 25.

Men sanningen är att jag saknar henne, och hon borde förstå att det är henne jag menar. Annars har det verkligen gått för långt, för hur mycket ska man förändras för att passa in i någon annans liv? Eller så har allting bara varit en illusion, jag har alltid varit Mary-Kate, hon har alltid varit Ashley, jag Lindsay hon Samantha. Jag behöver ta tag i mitt liv, växa upp och inse att det inte håller att leva så som jag vill, man måste lugna ner sig. Uppskatta hemmakvällar med middagar mer än partynätter och fyllekäk. Uppskatta ett seriöst förhållande mer än sådana där man gör som man vill.

Men jag vill inte, jag tänker inte, jag ska leva mitt kaotiska liv om det så tar död på mig. Jag får väl klara mig utan henne, jag har ju trots allt andra som alltid finns där. Och de ska jag försöka ta vara på mer. 

Det handlar så lite om det nästan alla tror det handlar om. Jag bryter sällan ihop över vad ni tror jag gör. Som när jag och Rebecka satt och pratade, inte grät jag för att jag saknade att aldrig veta, att alltid få göra som jag ville. Jag gråter för att det blivit som det blev, att jag förstör. Det är sant, hade det inte varit för mig så hade det aldrig slutat såhär.

Hade jag varit starkare hade jag slängt tabletterna den dagen i somras då jag vaknade och inte kunde andas, hade jag varit starkare hade jag inte flytt. Då hade jag inte tyckt att min normalvikt var 40 kg, då hade jag kanske aldrig hamnat här om och om igen. För det gör ont, väldigt ont. Men jag får leva med det, jag vill inte bli frisk för jag vill inte gå upp igen. Jag vill inte bli frisk för då måste jag ta tag i det riktiga, faktumet att jag inte kan vara den personen jag en gång var.

Naiv, tro på kärlek, se sex som någonting fint, kunna glädjas när någonting smakar gott, kunna glädjas åt småsaker, kunna släppa vissa saker. Nu slår jag hellre sönder allt, innan det betyder för mycket, jag är hellre den som sårar än den som blir sårad. Jag kan säga vad som helst till vem som helst nu mera, allt för att kasta dem ifrån mig.

Jag behöver lämna allting bakom mig, börja om på nytt. Kanske var det därför enkelbiljetten till Västindien lät så lockande, att om vi hade gjort slag i saken, vilket vi aldrig hade, så hade jag åkt. Men nu får jag nog ta den själv, för vi är inte dem vi var då. Det har jag sett till, Förlåt!

Mycket ursäkter här ser jag, komiskt är att det slutar med att jag riktar det till personen som inte skall riktas till. Men det hela är en förklaring på mitt sätt, ologisk och jättekonstig, till alla. Framförallt vissa, men jag tror jag vill rikta det till alla som blivit inblandade i mitt. Förlåt, jag ska hålla er utanför.

Sommaren vill jag spendera fri, och jag väljer att göra det på mitt sätt.

Berlin, Prag, Budapest, Istanbul, Milano, Nice, Paris, London, Amsterdam, Köpenhamn skulle vara en fin resväg kan jag lova er. Då blir det dock väldigt bråttom då vissa platser är högre prioritering till stopp än andra. Där vill jag stanna i alla fall 4 dagar, så kanske kan Köpenhamn och Milano avvaras till en senare resa. Men det är i nödfall.

Det finns ytterligare ett problem med denna resa, jag är ensam än så länge. Vilket inte är optimalt, kan ju vara skönt att ha någon att bråka med, att prata med under färden på ett dygn mellan Budapest – Istanbul – Milano. Galet långsamma tåg där! Men värt det då jag verkligen vill till Istanbul.

Har redan kollat upp detta och själva tåget kommer att gå på ca 4000 kr, vilket inte är mycket alls om man ser till hur mycket man kan åka. Det är ju faktiskt genom hela Europa man åker. Utöver detta vet jag ju inte vad boendet kommer att gå på, men i värsta fall får vi väl satsa på att låsa in sakerna någonstans, festa sönder och sova på tåget. Hade ju kunnat fungera tycker man.

Så är det någon som är på, och känner att en månads tågluffande är lockande? Jag är inte feg på det, och kan faktiskt spara. Även om det är svårt.

Bilder från ifrån igår, innan det ballade ur.

Ibland förstår jag inte hur rättsystemet fungerar.
En vän ringde mig för några dagar sedan och berättade att hon fått reda på varför en av hennes klasskamrater, som hon faktiskt umgicks en del med, helt plötsligt hade hoppat av skolan utan att någonsin förklara varför eller höra av sig. Tänk er nu att detta även var i nian, så den här tjejen har inte ens gått ur grundskolan.

Och varför? Har inte hela historien, men kortfattat.

Hon hade varit på en fest, hade druckit en del och på något vänster hamnat i en soffa, där det även befunnit sig två pojkar, och tydligen hade de gjort vissa närmanden vad jag förstod och hon hade sagt nej till detta. Men tydligen blivit fasthållen och båda två hade haft sex med henne. Sedan hade hon legat där tills hon förstod vad som hade hänt, och då hade allting rasat. Hon hade bara rusat där ifrån.

Det är hemskt det de gjorde mot henne, men ännu värre är hur hon blivit behandlad efteråt. Hon hade spermier kvar i sig, så att bevisa att det var dem hade inte blivit svårt. Men tydligen hade hon inte sagt nej tillräckligt bestämt, inte stretat emot tillräckligt. Och hon har även fått höra att hon inte var tillräckligt full för att dessa två ska kunna dömas. Frågan är då varför hon numera har svårt att gå ut, svårt att befinna sig i Göteborg, speciellt sent på kvällen. Och framförallt, varför hon anmält det hela om hon nu var med på det?

De har aldrig tänkt på att man blir så chockad av att någonting sådant skulle hända att man inte ens reagerar, kroppen kanske bara stänger av allting? Är det då inte våldtäkt då? Måste man skrika, slå och göra största möjliga motstånd för att det ska klassas som det? Eller bara vara jättefull?

Min åsikt är i våldtäktsfall att om det inte är starka anledningar till att denne skulle anmäla våldtäckten av skäl som hämnd eller liknande, döm den/de anmälda då skyldiga. För oddsen för att de är det är ganska stora, och om de är det ska framförallt inte skulden läggas på offret. Det är ju bara helt sjukt!

---

Nu blir det till att åka in till arbetet för att arbeta några få timmar för Ida som ville iväg av personliga skäl, hoppas att det blir bra denna gång :)

Jag förstår inte hur man kan vara helt och hållet omgiven av människor och samtidigt känna som att man står helt ensam och skriker för att få någon att lyssna. Allt bara snurrar på, fortare och fortare och det verkar inte finnas någon hejd på det. Det känns som att allting bara går emot mig, eller vill rasera det jag byggt upp. Motivationen ligger på noll och jag vill inget annat än att ställa in mitt liv i två veckor, ligga i sängen och sova bort allting.

Men det går inte att göra. Så då är det tur att min iPod är laddad med Bruce och jag kan få sätta in lurarna och spela honom så högt det går, och på så sätt försvinna iväg in i min egen värld. Där allting är precis som det ska vara. ¨Men dessa stunder är korta och man behöver någonting kraftfullare.

Så nu ska jag förklara känslan av att ta på sig ett par sneakers eller balettskor och gå in i klassrummet och ha den där lektionen som är avbrottet i vardagen.

När musiken sätts igång och man arbetar med musklerna för att få till steget, hela koreografin och känslan då släpper man alla bekymmer, eller får utlopp för dem lite beroende på vad det är för dansstil och låt man dansar till. Det känns lite som att man släpper sin egen kropp kvar på marken med alla tankar och allt ältande för att sedan förvinna upp och ha själen dansade helt utan tankar. Det är vad jag kallar nästintill magi att det kan finnas saker som helt trollar bort alla motgångar på någon sekund.

Det är så jag känner för dansen..

Har nu fått papprena om utbytesterminen nu, finns många intressanta universitet att läsa textil vid, men självklart tilltalar de i Paris mig mest. Men kanske är Australien ett alternativ, tror dock att många kommer söka dit så chansen för att en sådan som mig, som aldrig varit utanför Europa, kommer att få den platsen är liten. But hey, att söka går ju alltid! Jag lär ju inte få någon plats om jag inte gör det.

Men jag skulle så gärna vilja komma iväg lite, men att läsa allting på Franska? Okej, vissa kurser är ju på engelska, men det är ett begränsat antal. Så kommer jag in blir det antagligen till att ta en franskakurs i höst och få igång allting igen, kanske ringa Ulla-stina och se ifall jag får vara med på lektionerna där. Ungefär min nivå.

Sedan funderar jag starkt på att lägga Twisted på hyllan nästa år, kommer bli tårar men jag tänker taktiskt! Och inte för alltid, bara något år så jag kommer in i baletten igen. Jag saknar den så, så sex timmar balett, kanske någon mordern hade varit lägligt med tanke på att jag eventuellt vill hoppa in på en dansutbildning när jag är färdigexaminerad textilekonom. Bara för att och för att det låter så roligt, hittade en i Varberg som lät underbar. Åh jag vill gå den. Både för inspiration och för att kunna göra det med.

Jag vill så mycket med mitt liv egentligen, så jag förstår inte varför jag inte tar tag i det och löser detta. Får skriva ner en lista på vad jag vill nå, med fina mål till senare. Nu ska jag titta på Gossip Girl och sova, rolig lördag.

Alla som känner mig vet om att det finns en man som kan få mig att le vad som än händer, en man som får mig att gråta då han rör upp alla känslor. Han som får mig att glömma att tiden går, som i somras. Det tog slut innan det hade hunnit börja kändes det som. Och nu gör han det igen.

Hur kan man alltid lyckas, hur kan man vara så bra att varje gång man får tag i en mikrofon och en gitarr skapar man magi? Det är någonting jag inte förstår. Har tankat hem Working on a dream och sitter och njuter. Och inser snart att denna skiva ska faktiskt inhalndlas när den släpps, det är värt varje öre. Jag är kär, som alltid!

I och med detta känns nästa tatuering närmare och närmare, antingen blir det mitt citat jag talat om i år "You can't start a fire without a spark" eller så blir det på något sätt bilden här nedan. Det är någonting tiden får utvisa, kanske blir det båda.

Jag tror inte du förstår hur tacksam jag är mot dig just nu. Det tog tid, men ibland är det precis vad som krävs. Jag tror inte vi var redo att tala om det tidigare. Egentligen var vi nog inte redo ännu, dock var det på tiden att det blev av.
Vad som egentligen är konstigt efter alla våra tjafs och bråk om egentligen helt ovesäntliga saker kan jag säga till dig precis som det är, även om jag inte själv vet vad jag själv säger. Det märkte jag idag, det jag sa till dig idag skulle jag aldrig någonsin våga säga på samma sätt till någon annan. För att ingen annan skulle svara som du, av dig skulle jag aldrig få svaret att jag är stark och att det kommer att klarna. Av dig får jag svar som att hur i helvete svårt kan det vara, sluta tänk så mycket och lev bara eller bara tystnad.
Nu vet jag varför du beter dig som du gjort, och jag kan förstå dig och jag kan nu till och med förstå varför det bästa var att radera allt. Ska jag vara helt ärlig var det en bra lösning på oss. Då handlade det om saker som var viktiga, vi slapp höra varandras ord dagarna hela dagarna, vi slapp varandra helt och hållet och allting var bra. På ytan.
Nu är det för min del även bra på insidan, jag fick svar på det jag ville ha för länge sedan. Det som du borde sagt till mig när jag var arg och ledsen och grät, som jag då inte skulle tagit till mig. Men på 30 minuter gick du från en person jag inte kunde förstå, mer går inte att säga, till en person som är för mig ganska klar. Den personen jag viste att du var.

Kanske är du mer än personen jag viste, om du vet om vilken dag det är. Troligtvis inte, men om. Det hade tillsammans med samtalet och tidigare nämnda saker får dig att växa lite i mina ögon. Det ska du veta om.
Någonting jag insåg ytterligare var även att jag vill prata med dig när du är sådan, det måste du veta om. Det är ju då jag inte vill lägga på, så snälla rara, låt mig kunna göra det när jag behöver. För när du är som du är nu kan jag verkligen se varför du har så underbara vänner runt omkring dig, det kan jag förstå.

Ett år har gått, ett nytt har startat. Det bästa och det värsta året i mitt liv har passerat hur detta nu kan gå i ett och samma. Men med en enorm lycka kommer alltid sorgen tillslut. Men jag ångrar inget, inget mer än personen jag blev. Jag känner inte dig, du känner inte mig. Bra avslut. Jag har hittat tillbaka till den jag är igen och det tog ett tag, men jag är nöjd med det. Allt blir bättre då måste jag säga.

Men nej, jag påstår inte att jag inte varit mig själv, men jag har varit en del av mig jag inte viste fanns, en del jag gärna inte upptäckt. Men om priset för det jag upplevde var att finna den delen av mig själv, är det värt varenda sekund. Hör ni, varje sekund!

Har vuxit en liten del, har lämnat mycket bakom mig, men har desto mer framför. Nästintill allt framför, ett stort beslut togs förra året och det var det som var mest rätt för mig med tanke på omständigheterna. Men i år är det många andra beslut som skall tas, Paris? Australien? Rom? Ja chanserna är många, kanske till och med Kina är ett alternativ. Men jag vet inte ännu, ska se vad jag vågar.

Och detta leder oss in på Nyårslöftena,
* Jag ska följa mitt hjärta mer, sluta lyssna på vad andra tycker för mycket och göra saker för att jag vill.
* Jag ska försöka skärpa mig med pluggandet, inte plugga mer, bara skärpa mig.
* Jag ska följa impulser och ta tillvara på tillfällen, någonting jag är enormt dålig på.
* När jag är på dansen ska jag fokusera och se till att bli bäst, jag ska klara allt och ska utvecklas.
* 45.
* Nu jävlar, jag ska se till att hålla ordning på mitt rum. Inte bara ställa saker där det passar sig för stunden, utan faktiskt få det att sluta se ut som ett kaos.

Tänk om du bara kunnat, någon gång säga som det var till mig och inte till alla andra? Frågan var om det var du eller jag som inte förstod, jag visste innerst inne hur det låg till. Därför blev jag som jag blev, för att pressa och få dig att bevisa det. Och nu när du hundratjugofem år senare tydligen har insett hur det var, då berättar du det för Rebecka. Inte för den som mådde helt otroligt dåligt över det hela.

Inte ens när jag ställer frågan rätt ut, om det var sant det du sa till henne. Inte ens då kan jag få ett ja eller nej, bara ett svarp å att du inte minns vad du har sagt. Och när jag upplyser dig om det. Ja då vet du inte tydligen. Och jag tar det som att min sanning är sann och att du ljuger för henne. Det är så jag vill ha det. Då gör du det lättast för dig själv. Och snälla, skicka inga sms till mig klockan 6 på morgonen, skicka det till någon av dina andra tjejer som är så mycket bättre, djupare och smartare än mig.

Oj vad arg jag låter, men vill bara make a statement. Sitter just nu och väntar på att vi ska bege oss, upp till Sälen och mysa i stugan. Kan inte bli mer kalas, en vit jul!

Dagen började med att jag tittat fel på schemat och trodde jag började 12, tydligen 11 fick jag reda på. Så mor min fick köra in mig. En halvtimma sen bara sådär. Bra start, nästan lika bra som resten av dagen.

Häller ut kaffe, svimmar typ, mitt hjärta slår så att jag seriöst käner det om jag håller handen över det. Stenhårt! Sedan ser jag att Rebecka ringt, ringer upp och börjar nästan gråta av det hon säger. Vet inte varför jag gråtar egentligen, eller jo det vet jag. För att jag får ångest över det hela, över allt nu. Det bara rasar samman exakt nu. Du kan inte säga så nu, det är hundratjugo år försent. Jag har valt min bild, och vill behålla den så. Jag vill ha de orden sanna, för det räcker för mig.

Ställer mig även frågan hur svårt det kunde vara att öppna munnen och bara säga det till mig nu och slippa låta mig höra det genom Rebecka igen. Eller ännu bättre, sagt saker och ting när de gällde. När det fanns mening med att säga det.

Jag måste sluta gråta, jag gråter ju över allting. Och så måste jag packa.

Jag läste för en stund sedan i Glamour om modellen Ruslana Korshunova som i juni kastade sig själv från sin lägenhet i New York. Hon levde sin dröm på catwalken, var enligt en vän hur glad som helst över detta. Hon var en utav dem som hade allt, utseendet, pojkvännen, livet. Spåddes till och med att bli "the new thing". Då hände detta, till synes för alla helt oförståligt.

Hur då oförståligt? Hon levde i en värld där man ständigt blev dömd, framförallt av sitt utseende, man har ingen att riktigt tala med och när man väl öppnar sig får man det ofta kastat rakt i ansiktet igen. För man borde inte känna som man gör. Tänk igenom den pressen vi har på oss, vi vanliga, ta då den och sätt den just i att man bara är värd sitt utseende. Och om ingen annan dömmer en dömmer man sig själv. Man tappar tillslut kontrollen och fasaden är allt man har, inuti är det kaos.

Då förstår jag att hoppet försvinner, och man inte ser någon annan utväg. På lång väg förstår jag att det blir så, trots att det aldrig ska behöva gå så långt.